Göra bort sig radio

Jag har olika rundor när jag är ute och går med Alfons (hunden). En av rundorna går genom ett radhusområde och själva höjdpunkten på den turen är eller har varit, ett radhus med hörntomt. På den tomten har det stått ett stort vackert körsbärsträd. Ett sådant träd som Ilon Wikland har målat i Astrid Lindgrens bok om Barnens dag. Lite mindre var det här trädet, men lika dignande av stora mörkröda körsbär. Som ni märker skriver jag i presens, för i går upptäckte jag till min sorg att den nya familj som flyttat in i huset har sågat ner trädet. Varför?
Det var ju det vackraste på den annars ganska tråkiga tomten.

Så över till något helt annat: Jag ska vara med i radio. Nu på tisdag mellan klockan 10.30 - 11.30 ska jag vara med i Radio Gävleborgs Förmiddag med Kerstin Carlsson.
Det ska bli spännande, men jag är samtidigt nervös för att jag ska göra bort mig. Det är en hel timmes program och rädslan är faktiskt befogad. Sist jag var med i radio behövde jag bara en minut för att trampa i klaveret. Det var i England för drygt sex år sedan, jag blev intervjuad av BBC-radio på en parkeringsplats i Birmingham. Reportern ville veta vad jag ansåg om att en engelsk parlamentsledamot hade krävt att Drottningen skulle öppna upp delar av Buckingham palace för allmänheten. Jag menade att svara att det var ett bra förslag eftersom det fungera så på slottet i Stockholm trots att kungen har privata våningar där. Vad jag sa var: Well in Sweden the king has some of his private parts in the castle.
Reportageteamet försvann fnissande bakom ett hus för att inte återvända.

Spöken på slottet

I slutet av förra veckan var jag och intervjuade Gudrun Eirefelt, gift med länets landshövding. En väldigt sympatisk och trevlig kvinna. Hon var liten, men verkade han en inneboende urkraft. Dessutom var hon väldigt barnkär, en egenskap som jag värdesätter.
Hur som helst så kom vi in på ämnet spöken och jag var bara tvungen att fråga om slottets spöken. Vet att jag ställt samma fråga till en tidigare landshövdingefru och då fick ett undvikande svar.
Gudrun Eirefelt svarade i alla fall: ”Visst finns det spöken här.” Och så berättade hon om det ena spöket, en man vid namn Johan Wattrang som för länge sedan var ståthållare vid slottet. När han avled fick han inte begravs i vigd jord eftersom han inte var kristen. Men någon på slottet tyckte i alla fall att han skulle få en värdig gravplats och man beslutade att Johan Wattrang skulle begravas längst ner under källarvalven på slottet. Där ställdes kistan som sedan lindandes in i kedjor innan den murades in.
Gudrun Eirefelt säger att det är han som nu spökar, bland annat genom att låta mobiltelefoner plötsligt ringa, ha omkull blomkrukor och flytta på saker.
Just när hon hade berättat det här for min handväska som jag ställt upp bredvid mig i soffan ned i golvet med en duns.
Spooky va?

Stackars man

Ibland överträffar verkligheten dikten. Trodde inte att det var sant när jag läste detta:
http://www.expressen.se/index.jsp?a=666172
Jag säger bara stackars, stackars man, hoppas att han hittade sitt öga!

Karuseller och kräftor

Jag lovade att berätta om karusellturen som inte avlöpte så väl för Mattias och hans bror Sven.
Här kommer den:
I fredags hade vi en liten kräftskiva hemma hos oss och för herrarna blev det väl en och annan snaps. Inte fler än att de tog sig upp på morgonen därpå och åt frukost, men jag gissar att huvudvärken fanns där som ett svagt surr i bakhuvudet. Men vi hade lovat tjejerna, Fanny, Hannah och kusinen Emma att vi skulle åka på Cityfesten på lördagen. Har man lovat så har man. Så det var ett lagom glatt gäng som begav sig ned på stan, kanske var Mattias och Sven aningen mindre pratsamma än dagen innan.
Alldeles bredvid biblioteket stod en stor virvelvind uppställd, den där snabba varianten som lutar. Hannah som är totalt orädd pekade på den och förklarade att den ville hon väldigt gärna åka. En omskrivning för att hon hoppade upp och ner och ropade: Snälla, snälla, kan vi inte åka den!
Till min förvåning ser jag Mattias och Sven glatt stega upp mot karusellkorgarna. Jaha, vill de åka, tänkte jag för mig själv och tittade på medan karusellskötaren fällde ned säkerhetsbommen om sällskapet. Karusellen satte igång och började ta fart och snurra. Och som den snurrade - fortare och fortare. Tjejerna skrattade och både Mattias och Sven hade breda leenden. Karusellen fortsatte snurra. Den tog liksom aldrig slut. Nu var det här på förmiddagen och det var inte så mycket folk på Cityfesten ännu så jag gissar att karusellskötarna blivit uppmanade att locka till sig folk genom att köra karusellerna extra länge.
När karusellen snurrat i sju minuter tittade jag oroligt upp mot mitt sällskap, tjejerna såg fortfarande ut att ha roligt, medan de vuxna bröderna inte alls såg lika roade ut. Nej leendena hade stelnat i deras ansikten och dessutom var de väldigt bleka.
Tre minuter senare stannade äntligen karusellen, barnen hoppade av medan Mattias och Sven mer vacklade av. Mattias försvann direkt bakom biblioteket medan Sven blek ruskade på huvudet.
Man kan sammanfatta det så här: Barnen hade tur, för det väldigt, väldigt nära att deras pappor kräktes på dem. Illamåendet höll i sig så länge att Sven och Mattias fick en timmes respit att vila ut nere vi ån, medan jag och tjejerna gjorde Cityfesten tillsammans.
Vi sammanstrålade lite senare och då hade de fått tillbaka en del av ansiktsfärgen.
Det är otäckt vad en karuselltur i kombination med kräftor kvällen innan kan leda till ;-)

Bilder från Italien

Här kommer de utlovade bilderna från vår underbara semester i Italien.

Roliga t-shirtar

Cityfesten är över för den här gången. Det var precis som de brukade, trångt, krimskramsstånd, människor som kladdade i sig langos och drack öl, barn som ville åka svindyra karuseller, ta lotter, fånga gosedjur med gripklor och köpa sockervadd. Fast det är roligt ändå, trevligt på något konstigt sätt. Bäst var alla roliga t-shirtar som folk hade på sig. Som Been there, done that, got the t-shirt som en kille hade på sig eller tjejen med t-shirten där det stod: Om du tycker jag ser ut som en bitch då ska du se min mamma!
Jag och mina systrar gav en betydligt snällare variant till vår pappa när han fyllde 50 år för några år sedan ;-) På t-shirten var det en bild på oss tre och under stod det: Om du tycker vi är söta då ska du se vår pappa.

Hade också tänkt berätta om en karuselltur på Cityfesten som inte blev så rolig för Mattias och hans bror Sven, som varit här på besök med sin dotter Emma i helgen, men jag återkommer om det. Det har hänt läskigare saker här. För en timme sedan var vi ned till ICA-Kvantum, Jysk och K-Rauta här i Gävle. Det stora butiksområdet står i lågor. En riktigt stor och otäck eldsvåda är det och jag är rädd för att den delen av Fjällbacken kommer att brinna ned. Usch påminner om branden på CH!

Dags för Cityfest

I dag satte den i gång och jag är nästan trött innan. Cityfesten i Gävle är hett efterlängtad av många. Nu tänker jag inte säga främst av de yngre för jag vet att det är lika många vuxna som längtar efter den stora hemvändarfesten. Själv tycker jag att det är både roligt och lite spännande att se hur många gamla klasskompisar, före detta arbetskamrater, lärare och andra jag lyckas få syn på i vimlet. Men lika mycket som jag tycker det är roligt, lika jobbigt blir det efter ett par timmar i trängsel, med knuffar i ryggen, krimskrams-stånd och barn som gnäller och vill åka skrangliga karuseller till skyhöga priser. Den delen är inte så rolig, betydligt trevligare är det med maten på Cityfesten, alla exotiska dofter som fyller luften. För att inte tala om när man får provsmaka någon ny rätt som man inte provat tidigare.
Det är maten som gör festen helt enkelt. I morgon ska jag och tjejerna kasta oss ut i kommersen och trängseln, förhoppningsvis blir det någon kulinarisk höjdare då och kanske några bekanta ansikten i vimlet.

Att upprätthålla ordningen

I dag har vi träffat mäklarna som ska sälja vårat hus. Mattias och jag plockade in i det sista, man har ju sett på inredningsprogrammen när proffsen fixar inför en husvisning.
Homestageing heter det och det ser så enkelt ut när de putsar och fixar och resultatet är som hämtat ur någon heminredningstidning. Det är inte alls lika enkelt i verkligheten för man har INTE så där lite grejer. Med man menar jag förstås vi. Att plocka undan alla småpryttlar som ligger här och var tar väldigt lång tid. Det är pennor, suddgummin små Barbiebebisar, glittriga hårspännen, snoddar, Pixiböcker, tejprullar och en och annan skruv. Just nu är det väldig ordning här hemma, snoddarna ligger i sin snoddburk, Barbiebebisarna i sin Barbielåda och pennorna i lådor och tejprullarna, jaa på lite olika platser.
Kryddburkarna står på rad och inte i en hög ovanpå fläkten, i hyllan i badrummet står nagellacken på en hylla, hudkrämerna på en och allt det andra är nedplockat i korgar.
Det ser nästan ut som om jag är pedant, tänk vad skenet kan bedra!

Till min besvikelse fick jag reda på att mäklarna inte skulle ta några bilder inne i huset i dag, nej, de officiella bilderna som hamnar på Hemnet tas först om några dagar. Plötsligt känns det som jag håller i en stor rosa tuggummibubbla som är alldeles skär och fin, men som om några dagar förmodligen krympt och torkat ihop.
Hur sjutton ska vi lyckas upprätthålla denna ordning fram till dess? Jag menar hur göra man för att ungarna inte ska släpa ut spelkulor, hårspännen, pennor och annat. Hur många dagar kommer man själv ihåg att ställa tillbaka kryddburkarna på rätt plats, inte skjuta in hudkrämen på översta badrumshyllan och putta ned alla nagellack eller att inte lägga tidningarna i en hög på skänken?
Mattias kastade fram att tjejerna kanske kan sova i lekstugan och vi själva i garaget tills bilderna är tagna?
Nej, det låter lite hårt va?
Att behålla den här ordningen verkar vara ungefär lika lätt som att få tyst på en viss liten terrier när han får syn på en katt eller att få ha en Gott och blandat-påse ifred för sin man.

Ett vitt hus

Vi har köpt hus! Det gjorde vi när vi var i Italien. Det vill säga vi köpte inte ett hus i Italien utan ett hus i Sandviken när vi var i Italien.
Näst sista dagen på vår semester i Italien ringde mäklaren och berättade att huset var vårt. Det vita hus från 30-talet med underbar trädgård som vi tittat på samma dag som vi åkte till Arlanda. Ja, det hände väl inte så där hokus pokus, vi hade meddelat mäklaren att vi var intresserade av huset, men sedan gick allt mycket, mycket snabbt. Smått chockad, lätt förvirrade och förmodligen ganska glada satt vi (jag och Mattias, barnen lekte vid poolen) och tittade på varandra där på terrassen, högt uppe på ett berg i norra Italien. Det var lite svårt då att inse att vi faktiskt var nyblivna husägare.

Jag kommer förstås att återkomma om huset, just nu är det 100 andra saker som virvlar i mitt huvud. Som: Hur ska de gå för barnen med byte av dagis och skolor? Kommer de att trivas? Kommer vi att trivas? Får vi vårat kedjehus i Bomhus sålt? Tittar verkligen de som är på husvisning i alla skåp? Tycker grannarna i Sandviken om små ettriga hundar? Kommer den ettriga lilla hunden att äta upp den guldhamster som jag lovat Fanny som muta för att vi ska flytta? Kan jag övervinna min hästskräck nu när jag ska följa med Fanny på ridskola, som hon ska börja på? (Också en muta för att vi ska flytta) Ja det är en massa sådana saker som jag funderar på just nu.
När det gäller vår semester i San Damiano i provinsen Piemonte i Italien vill jag bara säga: Vilken underbar plats - så vacker, oöverträffbar! Bilder kommer i en senare blog.