Språkförbistring

Jag har lovat att berätta om när jag gjorde bort mig inför BBC radio. Det kommer här plus en annan språkgroda. (Jag har tidigare skrivit om det här i Gästriklands Tidning.)

Språkförbistring kan ställa till det, allra helst om man snabbt försöker översätta i huvudet. Fast ännu svårare är det förstås när man inte kan översätta alls. När vi var på semester i norra Italien förra sommaren blev det ganska uppenbart. En av de vackraste platser jag sett för övrigt. Men i norra Italien, långt ifrån turiststråken är det inte många som pratar engelska. Något som vi svenskar nästan tar för givet att alla ska kunna. Varken jag eller Mattias kan för övrigt italienska och därmed var språkförbistringen ett faktum. Riktigt illa blev det en dag när vi skulle köpa glass i en liten by. Mattias pekade på glassen och försökte förklara för expediten vad han menade. Jag blev ganska förvånad när han höll upp två fingrar och på engelska förklarade "I want two balls" och så lade han till som om han inte upptäckt fadäsen: "And he want´s two balls to" och pekade på Christoffer.
Det blev en hel del fniss fast inte på långa vägar så mycket som när jag gjorde en annan tvetydig tabbe.
Även fast jag rodnar så smått när jag berättar om den så tänker jag dela med mig av den ändå. Det här hände för snart sju år sedan när jag och Mattias var på bröllopsresa i England. Vid den här tiden gick debatten hög i Storbritannien sedan en parlamentariker hävdat att Drottning Elisabeth inte behövde ha någon privat våning i Buckingham Palace. Vi stod på en stor parkering i centrala Birmingham när en reporter från Englands största radiokanal kom fram till mig. Hon frågade mig vad jag ansåg om Buckingham Palace-debatten. Jag tänkte snabbt ut ett välformulerat svar i huvudet, något om att kungen har en privat våning i Stockholms slott och svarade på engelska: "Well in Sweden the king has his private parts in the castle."
Behöver jag nämna att reportern såg mycket förvånad ut innan hon fort försvann bakom en stenmur. Förmodligen för att brista ut i ett gapskratt.
Om mitt inslag sändes? Ingen aning, men jag tror väl och hoppas att det inte gjorde det. Man vill ju inte cementera engelsmännens fördomar om dumma svenskar.

Jobbigt med barnkalas

Vad veckorna flyger fram! Och helgerna går så snabbt att man knappt hänger med.
Även om man som vuxen tycker att klockan tickar på tok för fort, finns det faktiskt tillfällen när de det faktiskt känns som den går i ultrarapid precis som när man var barn. Jag och Mattias var med om en sådan sällsynt företeelse i lördags. Hannah hade sitt 6-års kalas och hade propsat på att få hade det på bowlinghallen här i Sandviken. Både jag och Mattias tyckte att hon var i yngsta laget, kloten är ju stora och tunga att slänga i väg, men efter en hel del gråt och vädjanden, som vi inte kunde stå emot, blev det bestämt att det skulle bli bowlingkalas trots allt. Sex kompisar (alla sex år) bjöds in, plus Fanny och hennes kompis Mathilda. Allt som allt nio barn.
Eftersom Hannah inte är så förtjust i grädde hade jag bakat en tvåvånings chokladkaka och hade med mig grädde i spritsförpackning så att de som ville kunde få det till sin tårta.
Vi fick lov av den surmulne och extremt ordfattige mannen som hade hand om bowlinghallen att hålla till i klubbrummet. Vilket förstås var mycket snällt.
Ungarna kom finklädda och festglada och slog sig ned vid långbordet. Jag skar upp tårtan, alla ville ha rediga bitar och mycket grädde. Jag har varit med förr. Jag började ordna barnkalas när lillsyrran Charlotta var tre år och hon är 28 år i dag så då förstår ni hur länge jag hållit på. Jag är med andra ord rena veteranen när det gäller barnkalas. Därför vet jag att barnen egentligen inte är så intresserade av tårta och kakor. Så när Hannahs kalasgäster började ropa; ”Usch jag tycker inte om glasyren” ”Jag vill inte ha tårta” och ”Tårtan var för stark” så log jag bara och sa att de inte behövde äta upp.
Fikandet var över efter en kvart sedan var det 45 minuter kvar till dess vi skulle få tillgång till bowlingbanorna. Sju sexåringar – det blir mycket spring i benen det! Mattias såg lätt svettig ut när de började jaga varandra runt bordet och var nära att ha ner pokalerna som stod där. Men Fanny som är bättre på det här med lekar föreslog att vi skulle leka limbo och då kom Mattias på att vi kunde gå en trappa upp. Där fick ungarna rasa av sig ett tag tills det äntligen blev dags att börja bowla.
Kloten väger ungefär en fjärdedel av en sexårings vikt. De fick verkligen ta i, men de var så tuffa! De tog de stora kloten i famnen och sprang fram mot banorna och kastade. Vilken smäll - som Dynamit-Harry i Jönssonligan brukar säga eller snarare smällar. Jag vågade inte vända mig om för att titta på mannen som skötte om bowlinghallen. Som tur var hade vi staket vid banorna, men ungarna lyckades i alla fall rulla in kloten på varandras banor och mellan staketen, fastna med fingrarna och ramla. De sprang, det smällde och de tjoade och emellanåt såg det ut som om de skulle slå ihjäl sig. Mattias och jag tittade på klockan samtidigt en gång och ruskade på våra huvuden - det hade bara gått en kvart! Tiden gick verkligen i snigelfart. Eftersom barnen sprang och drack dricka mellan sina pass blev de förstås kissnödiga och man hade fullt sjå med att hinna med att räkna in dem och se vilka som gick på toa. Angelina och Lina var på toaletten oroväckande länge. Jag gick och tittade efter dem. ”Lina är inlåst hon kommer inte ut” sa Angelina och pekade mot toadörren. Hon var verkligen inlåst, men verkade inte rädd. ”Sjung en sång så springer jag och hämtar Mattias” sa jag som själv skulle ha skrikit och vrålbankat på dörren. Men lilla Lina hon satte bara i gång att sjunga och några minuter senare hade Mattias lyckats få ut henne med hjälp av en en-krona.
Vi var lagom möra när klockan äntligen var sex. En av mammorna berättade då att på de flesta bowlinghallar har en åldergräns på tio år. Jag förstår varför! Men Hannah var hur som helst nöjd.

Mycket kalasande

Kalas i dagarna tre, ja så har det nästan varit hos oss i helgen. Hannah fyller sex år i dag, men firandet började redan i torsdags när jag och Mattias bestämde oss för att överraska henne med en resa till Stockholm. Vi brukar inte slå på så stort vid födelsedagar, men den här gången var Christoffer och Fanny på Ålandskryssning och hade roligt och dessutom hade vi inte köpt lika många födelsedagspresenter som vi hade tänkt. Det blev en upplevelsepresent istället och en mycket lyckad sådan. Vi tog bilen ner och bodde billigt på hotell i Solna. Bara att bo på hotell är ett stort äventyr för en blivande sexåring. Dessutom var vi och hälsade på Mattias barndomskompis Johan, hans fru Eva och deras lilla Juvia - mycket trevligt och väldigt uppskattat av Hannah.
Dagen efter bar det i väg till Junibacken, Wasamuseet och slottet. Jag ska väl skamset erkänna att jag inte var med på de två första ställena eftersom jag gjorde ett snabbesök i Stockholms butiker istället. Men vi åt gemensam lunch och gick sedan till slottet. Lite besviken var Hannah eftersom hon hoppades få se kronprinsessan Victoria eller åtminstone prinsessan Madeleine. ”Vi kan hälsa på Madeleine, pappa har sagt att han känner henne bättre än Victoria” sa Hannah förhoppningsfullt. Det var lite svårt att förklara att det bara var önsketänkande från hennes pappas sida.
När det senare på eftermiddagen var dags att åka hem ville inte Hannah det, hon hade haft en heldag i Stockholm och hade nog gärna gjort det till en hel weekend.

Men det blev ju fest i alla fall för på lördagen firade mormor och morfar, Ullis och Thea och Charlotta, Hannah och dessutom kom min mammas faster och farbror, Karin och Holger på besök. Det blev många presenter att öppna. Bland de mer uppskattade var nog dragspelet som mormor och morfar gav. De trakterades flitigt och kanske inte alldeles välljudande.
Mamma och pappa såg nöjda ut i alla fall, tidigare har de gett bort en trumpet och en trumma i present till barnen. Jag börjar se ett mönster…
Men, men nästa gång någon av dem fyller år kommer barnen att ha långt musikaliskt framförande.

I dag på Hannahs riktiga födelsedag blev det pannkakstårta med glassfyllning, den var fin att titta på i ungefär två minuter sedan började glassen smälta och tårtan sjönk ihop, men god var den, intygade barnen.
På eftermiddagen firade vi också lillsyrran Charlotta som fyller 28 år i morgon den 16:e. Grattis Charlotta! Hon fick bland annat en bok av oss. Den här gången hade hon inte läst den tidigare. Vilket var tur eftersom jag lyckats ge henne samma bok tre jular i rad.
De tre exakta utgåvorna stod tidigare på rad i hennes bokhylla som en lite påminnelse till mig att variera mina presenter.

Fräcka gåvor i påsk

Det är inte bara påskkärringarna som flyger fram det gör även tiden. Jag tyckte nyss att det var skärtorsdag och nu är det vips annandag och påskens sista dag.
Skärtorsdagen blev lagom stressigt med strykning och packning till tre barn plus en massa annat som skulle göras, men Hannah hann i alla fall gå påskgumma med kusinen Thea 4 år.
De gick bara på vår lugna gata, men var borta oroväckande länge. Syster Yster följde med som vakt på passande avstånd när småtjejerna påskade runt.
Hannah var väldigt stilig eftersom storebrorsan hade målat henne. Han hade nog missuppfattat det där med påskkärring, eller så var det bara ordet kärring han hade tagit fasta på. För Hannah fick inte bara svart kajal och glittrig blå ögonskugga utan även rouge och läppstift. Det var inte förrän stressade mamman påpekade att en påskkärring har röda kinder och fränkar som hon fick några pliktskyldigast ditsatta svarta prickar på kinderna.
Huckle och förkläde blev i alla fall pricken över i. Men Ullis, det vill säga syster Yster, hon huttrade i sin skinnjacka medan Thea och Hannah knackade dörr.
Ullis ville ju inte märkas, lite pinsamt med en mamma som smyger efter och tittar vad barnen får. Men Thea som inte är särskilt blygsam av sig ropade högt med adress till sin mamma som stod och tryckte i buskarna: ”Mamma, här får vi pengar!”
Hannah och Thea var i alla fall ganska nöjda med utfallet av dörrknackningen och visade glatt sina fyllda väskor.
Sedan for familjen till Tynderö där vi hälsade på Mattias föräldrar några dagar. Väldigt trevligt och maten var delikat!
Jag fick också se Sven och Jennys (min svåger och svägerskas) nybyggda hus vid vattnet. Jag blev inte lite avundsjuk på deras stora läckra badrum.
Mattias gamla mormor, Ingrid som bor i Söråker fick också ett kort besök. Jag hade köpt en påskpresent i form av en bok. Jag brukar köpa en bok i present till Ingrid eller rättare sagt jag köper böcker i present till de flesta. Det är en bra gåva tycker jag.
I Ingrids fall har de dock slumpat sig lite olyckligt, eller kanske klantigt från min sida. Det beror på hur man ser det. Mattias tycker nog det sistnämnda.
Vid ett par tillfällen har hon fått böcker som kanske varit lite för mycket för henne.
”Nej, den boken tyckte jag inte om! Det var för mycket sex.” Har hon sagt efteråt och jag har skämts lagom och fått bannor av Mattias som inte tycker det passar sig med sådana böcker till hans 88-åriga mormor.
När vi var där nu på påskafton pekade Mattias på en bok (av Kristin Hannah, hon brukar väl inte ha så många sexscener?) som stod i bokhyllan. ”Den där fick du väl av oss i julklapp. Har du läst den än frågade han?”
­”Ja, men det var så mycket sex i den”, sa hon och ruskade på huvudet.
”Jag ber om ursäkt för Camilla, sa Mattias och gav mig en menande blick”
”Varför då, det är väl inte hon som har skrivit den?” replikerade Ingrid snabbt.
Jag känner mig dock ganska trygg med boken Ingrid fick nu till påsk, för inte brukar väl Maeve Binchy ha många sexscener i sina böcker – eller?

Strumpbyxor och tändstickor

I morse blev det väldigt bråttom. Jag var så trött när klockan ringde att det kändes som om jag nyss hade somnat. Därför blev Mattias uppmanad att ställa fram larmet tio minuter. Det blev faktiskt ytterligare tio minuter innan vi masade oss upp. Hade knappt hunnit in i duschen förrän telefonen ringde. Det var dagis som meddelade att de hade glömt tala om att Hannah var tvungen att komma tidigare eftersom hon skulle på inskolning på Västanbynskolan på morgonen. Hon börjar sexårs där till hösten.
Nu blev det riktigt bråttom. Mattias drar det tyngsta lasset på morgnarna. Medan jag duschar och klär på mig, väcker han barnen och gör frukost åt dem. Jag brukar fixa tjejernas hår och se till att kläderna är framlagda, men i morse gjorde jag ingenting riktigt vettigt. Det kändes mest som jag irrade omkring. Sedan var det plötsligt dags att åka. Jag glömde matlådan, frukostmackan och kanske värst av allt strumpbyxorna. En viktig detalj eftersom jag hade klänning. Strumpbyxorna pulade jag ned i handväskan tillsammans med en banan och rusade ut till bilen. Ganska kyligt blev det.
Väl framme på tidningen tänkte jag sätta på mig strumpbyxorna bara för att upptäcka att de blivit torktumlade. Torktumla aldrig strumpbyxor! Grenen hamnade någonstans i knähöjd och så går det ju inte att gå omkring så jag stoppade ner dem i handväskan igen.
På lunchen skulle jag hämta Fanny Och Christoffers pass på Polisstation. Det var ganska många före mig i kön så jag ställde mig och dagdrömde i ett hörn. Plötsligt upptäckte jag att det var min tur. Jag som inte ens hade tagit upp plånboken där jag stoppat kvittot.
Kastade därför snabbt upp väskan på disken framför den förvånande polisen. Ut ramlade en svart hundbajspåse. Log lite förläget och stoppade ner den. Gjorde ett nytt försök. Den här gången fick jag upp almanackan och i den hängde mina korviga strumpbyxor. Lätt panikslagen försökte jag pula ned dem varpå de hakade fast i bananen som också låg i väskan.
Den kvinnliga polisen såg lätt road ut. Själv var jag var röd om kinderna innan jag lyckades lokalisera plånboken.

Här kommer en liten rolig anekdot från Hannahs dagis i måndags:
Två småkillar ( vet vad de heter, men lämnar inte ut deras namn eftersom jag befarar att repressalier kan väntas från äldre syskon) i tre-fyra års åldern stod och hoppade uppspelt vid ytterdörren. När jag kom närmare upptäckte jag att de höll i tändstickor.
– ­Vad ska ni ha tändstickorna till? frågade jag.
– Vi ska tända eld på Emma, sa den ena killen konspiratoriskt.
– Men så får man väl inte göra, replikerade jag.
– Joho, för hon är så himla dum, svarade lillkillen snabbt.
– ­Vem är Emma då? ( jag var lite nyfiken på vem som kunde vara så dum att de ville tutta eld på henne)
– Min storasyster! sa lillkillen och log med hela ansiktet.


Glad påsk och var försiktig med tändstickorna!
­