Tandborste med smak

Tack, vad gulliga ni är som har gjort inlägg! Ibland känns det som om jag skriver helt för mig själv, men nu vet jag att ni i alla fall läser det jag skriver.

Det blir bara några rader nu, men jag lovar att skriva längre när Mattias kommer hem från Sydamerika och saker och ting har lugnat ner sig lite.
Tänkte i alla fall berätta en alldeles sann liten historia som hände i veckan.
Jag var nere i köket och Hannah ropade något från övervåningen. Det var någonting om att hon ville diska en skåla och jag ropade att det kunde hon väl göra.
Någon timme senare gick jag på toaletten och passade samtidigt på att borta tänderna. Jag hade precis satt mig ned för att kissa när jag stoppade tandborsten i munnen. Den smakade illa, rent för…... illa.
Men eftersom jag satt på toaletten kunde jag inte spotta ut på en gång. Så till slut, med en massa illasmakande kladd i munnen hoppade jag fram till handfatet och hulkade och spottade.
– Mår du illa mamma? Frågade Hannah utanför dörren.
– Jaa, någon har haft någonting på min tandborste, svarade jag.
Hannah blev alldeles tyst, sedan kom det:
– Jag lånade din tandborste när jag diskade min blomskål. Jag tvättade den med en massa olika schampon så att den blev alldeles ren.
Yummie!

Barn och hår

Jaha, nu har Hannah provat på det också. Hon kom ut här på kvällen med en lång hårtuss i handen.
– Vad har du gjort - har du klippt av håret? Frågade jag ganska argt.
– Näe, det bara lossnade, sa Hannah och underläppen började darra.
För en stund blev jag alldeles kall och började fundera på plötsligt håravfall eller allvarliga sjukdomar som kan få håret att falla av i stora sjok.
Men när jag provdrog i resten av håret satt det väldigt hårt.
Efter en stund kröp det fram att hon faktiskt hade klippt av hårtussen.
– Det var bara för att den fastnade i borsten, snyftade hon.
Nu syns det inte så där väldigt mycket och det är ju som Mattias säger – det växer ut.
Hannah är alls inte först med att klippa sig själv.

Stoffe gjorde det också när han var fem år. Då hade han varit hos mormor, det var vinter och han skulle ha mössa och han förklarade efteråt att när han satte på sig mössan åkte luggen ner i ögonen.
– Så jag klippte av den och gömde den under mormors byrå, förkunnade han sorglöst.
Det var en mycket besynnerlig klippning, luggen satt nästan uppe i hårfästet. Fast inte riktigt så besynnerlig som när jag klippte honom i en dalkarlsfrisyr när han var fyra år. Då ruskade till och med frisören på huvudet.

Fanny var lite yngre (tre och ett halvt år) när hon lät sin kompis Isabella tukta hennes hår med nagelsaxen.
Jag var höggravid med Hannah då och väldigt hormonstinn och känslig. När jag kom in på Fannys rum och upptäckte de långa tjocka slingorna av hennes vackra hår som låg på golvet började jag gråta.
Hon såg ut som om hon utsatts för någon form av tortyr. Jag grät igen på kvällen till Mattias och Stoffes förvåning. Mattias hade dukat så fint och vi åt Fondue, men när jag fick syn på Fanny reste jag mig snyftande upp.
– Ni förstår inte hur det här känns, sa jag dramatiskt och slängde ner besticken på bordet.
Näe, det gjorde de ju inte, men de pratar fortfarande om min reaktion när de vill göra sig lustiga. Och visst Fannys hår växte också ut, men det tog lång tid eftersom frisören var tvungen att klippa henne kort.

Kontentan av det hela: De allra flesta barn experimenterar någon gång som sin egen frisör, det blir inte vackert men det går över.

Sist, men inte minst vill jag göra en efterlysning – om ni läser det här kan ni väl göra ett litet inlägg så att jag vet att någon är in på bloggen. Det räcker med ett hej!

Vilken natt och vilken dag!

Somnade sent och vaknade med ryck av att Fanny gallskrek. Jag for upp så där sömndrucken och virrig som man blir när det låter som ens barn råkat riktigt illa ut.
Jag snubblade in till Fanny och nästan samtidigt som jag vaknade till hörde jag det: Det kom ett ihåligt dunkande någonstans inifrån väggen.
– Hjälp det spökar! skrek Fanny.
– Nej då, svarade jag fast jag klart och tydligt hörde det själv, någon dunkade inuti väggen.
– Det måste finnas en logisk förklaring, tänkte jag medan tusen andra tankar irrade runt i huvudet. Som: tänk om det verkligen spökar, hur ska jag då kunna hålla mig lugn inför barnen när Mattias åker till Latinamerika i två veckor?
Dunkandet avtog och det var helt tyst ett tag, men då plötsligt ringde mobiltelefonen - kvart över två på natten!
Men det var inget spöke som ringde utan Stoffe från källaren.
– ­Jag tror att det är någon i källaren, jag vaknade av att det lät utanför dörren, sa han.
Jag tänkte automatiskt att han också hört knackande och försökte skyla över så att inte han också skulle bli rädd, men då hörde jag det igen – knackandet, mycket skapare den här gången. Det liksom ekade ur mobilen.
­ Nu knackar det igen, sa jag till Stoffe.
– ­Umm, svarade han.
– Sedan blev det tyst ett tag.
– Knackar du Stoffe? Frågade jag.
– Jaa, jag håller på och spikar i en ny hasp på dörren så att jag kan låsa dörren inifrån, svarade han efter viss tvekan.
Det var det spöket det, men sedan var både jag och Mattias klarvakna långt efteråt.

Resten av dagen fortsatte lika virrigt för min del, jag få kanske skylla på tröttheten.
Åkte bland annat för att hämta två lampor till vår gamla Ford och travade in på Volvo och bad de hämta de undanlagda lamporna åt mig.
– Är du säker på att vi ska ha fått hem dem? sa mannen i kassan efter tredje varvet på lagret.
– Ja då, sa jag envetet.
– Men vad är det för årsmodell då? frågade han
– Det vet jag inte, men det är en sådan där Ford kombi, svarade jag.
Mannen stirrade på mig.
– Du står hos Volvo nu, påpekade han stilla.

Ett par timmar senare skulle jag hämta Fanny hos en kompis, Stoffe följde med eftersom han skulle köpa något på Statoil. Jag lovade skjutsa honom om han gick sista biten hem med Alfons.
När Fanny var hämtad och inköpet gjort släppte jag av Stoffe vid Sandbacka. Men istället för att börja gå i lugn takt med stackars Alfons, började han springa. Jag tryckte ner fönsterhissarna och ropade åt honom att gå istället och det gjorde Fanny också. Medan jag körde följde jag honom med blicken i backspegel, men när jag lite senare vände på huvudet såg jag att Fanny fortfarande lutade ut huvudet. Hon satt liksom på sned med huvudet, men sa ingenting. Jag körde en bit till och när jag tittade till igen satt hon fortfarande i samma ställning. Då upptäckte jag vad jag gjort: Jag hade tryckt fast hennes huvud med fönsterhissen. Arma unge! Jag är en förskräcklig mamma. Hon klarade sig undan incidenten med märken på hakan. Fast nu på kvällen säger hon att hon fortfarande har ont.

Motorsåg och odlarglädje

Det är andra helgen i rad nu som vi vaknar av ett förskräckligt oljud utanför. Strax efter klockan åtta drar det igång och är inte särskilt välkommet. På helgen vill man ( läs jag) ha sovmorgon åtminstone till klockan nio, gärna tio. Det är dock någonting som närmaste grannen inte verkar förstå. Han börjar såga ned träd med motorsåg då i arla morgonstund. Varför inte bara vänta ett par timmar tills alla morgontrötta fått sova ut?
Den här helgen har det varit avverkning både lördag och söndag. Gäsp!
Nu tror i alla fall Mattias att han inte kan ha några fler träd att såga ner och det verkar ju hoppfullt inför nästa helg.
Annars har den här helgen inneburit en del trädgårdsarbete. Mattias har bundit upp hallonhäcken och vänt jord i det stora trädgårdsland som vi numera är ägare till.
Själv har jag rensat det lite mindre kryddlandet och till min glädje upptäckt att frodiga plantor av citronmeliss och salvia redan kommit upp liksom små plantor av persilja. Eftersom vi är nybörjare när det gäller att odla får vi dofta oss fram, fråga och läsa på. Men vi har i alla fall satt potatis i dag. Mattias hittade en sådan där gammal plog bland de kvarlämnade trädgårdssakerna och tillsammans plöjde vi fåror i den nyvända jorden. Sedan var det bara att ploppa ner potatisen och fylla på med jord. Det var inte sättpotatis utan sådan bortglömd matpotatis som fått lega och gro i källaren. Men det ska inte spela någon roll säger de som vet.
Dessutom petade jag ner några jordärtskockor som jag köpt i vår lokala matbutik De ska tydligen vara väldigt lättodlade. Läste någonstans att enda sättet att bli av med dem är att flytta ifrån dem. Men jag tycker jordärtskockor är väldigt gott så det gör ingenting om de sprider sig.
Nu väntar vi med spänning på att det ska börja gro i landen.

Jo, igen!

Jag har gjort det igen! Utropstecknet betyder inte att det är något positivt – tvärtom. Var på väg ned i källaren för att se om tvättmaskinen hade gått färdigt och redan i trappen kunde jag höra det rytmiska dunkandet. Det olycksbådande ljudet av hård metall som slog mot tvättrumman.
Kände kylan sprida sig i kroppen och smög fram mot tvättmaskinen. Mycket riktigt tryckt mot glasfönstret cirkulerade den i vattenströmmen – Mattias mobil.
Den hade fått allt utom sköljningen med liljekonvaljsköljmedel. Den var rakt igenom ren och rakt igenom trasig. Det lilla fönstret på kameran var sorgligt immigt och suddigt.
Det är inte första gången jag tvättar en mobil, jag har gjort det förr. Då var det Stoffes mobil som fick sig en genomsköljare. Trodde att jag hade lärt mig att kolla igenom alla fickor efter det, men tydligen inte. Mattias tog det i alla fall med jämnmod.
”Jag trodde att det var något värre som hade hänt”, sa han när jag mycket skamset sa att det hade hänt något hemskt i källaren
Det var den mobiltelefonen det. Det blir dyrt när jag tvättar.

Så till något helt annat, vi har haft besök från Västerås över sista april – jättetrevligt och roligt. Man blir glad av sådana vänner!
Sedan vill jag bara göra ett förtydligande: Peo om du läser det här, när jag frågade om jag kunde sätta på Anders Ekborg så menade jag det förstås inte bokstavligt!

Nej, för jag menade den fantastiska cd:n och dvd:n med Anders Ekborg som Mattias har köpt. Dessutom var vi på Anders Ekborg konsert i Gävle lördags och den var lika underbar. Sista akten var helt enkelt härlig. De var ren och skär njutning.
Så ett tips: Vill ni lyssna på vacker musik med äkta sång köp Anders Ekborgs skiva Äkta vara.