Snorkiga säljare på El-giganten

I går var jag på El-giganten för att köpa en mp3-spelare till Fanny. Mattias hade ringt i förväg för att höra om en lagom billig spelare med mycket utrymme fanns att få tag på.
Själv är jag urdålig på hur mycket megabite och gigabite som behövs för att man ska kunna få in tillräckligt med musik och kanske även en hörbok.
Hur som helst jag travar in i butiken, det är inte mycket folk ser jag på en gång, däremot vimlar det av säljare. Unga killar med håret i Stureplans-trendiga frisyrer.
Vad bra, tänker jag, då kan jag få snabb hjälp. Går fram till ett par killar som står och pratar med varandra. De är så inbegripna i sitt samtal så när jag frågar: Jo, jag letar efter en mp3-spelare, tittar de inte ens upp. ”Gå rakt fram förbi några hyllor och sedan till vänster” säger den ena och fortsätter prata med sin kollega.
Jag gör som han säger och kikar in mellan varje hyllgång tills jag till slut får syn på något som liknar mp3-spelar.
Jag har fått grundliga instruktioner om märke och pris och letar nu band de spelare som hänger på krokarna, men ingenstans hittar jag just den (billiga) mp3-spelaren som jag letar efter.
Ser ytterligare två trendiga säljare stå och prata med varandra längre fram, går dit och förklarar att jag letar efter en speciell mp3-spelare, men att jag inte hittar den.
”Sorry, hänger den inte där ute finns den inte” lyder svaret och även den här killen fortsätter prata utan att ägna mig något större intresse. Nu börjar jag bli irriterad. Ringer upp Mattias och förklarar att spelaren inte finns, han går in via nätet och kan då se (trolleri!) att den visst finns men att de höjt priset. Han hittar snabbt en annan mp3-spelare till samma pris som den ursprungliga ”Och den ska de ha på lager” poängterar han.
Jag går fram till säljarna igen och säger att den mp3-pelare som jag vill ha inte hänger bland de andra.
”Finns den inte i butiken finns… börjar han, men nu är jag irriterad.
”Den ska finnas, för det finns i ert lager” säger jag vasst. Killen suckar går fram till en dator och knappar ointresserat på tangentbordet.
”Jo den finns – ditt namn?”.
Jag ger honom det och får reda på att jag bara behöver gå fram till kassan så tar de fram mp-3 spelaren åt mig när jag säger mitt namn.
Går fram till kassan, det står en kille före mig han har köpt en kaffebryggare. Tjejen i kassan är ung trendig, tuggar tuggummi och är mest intresserad av hur hennes naglar ser ut.
Hon tittar inte ens på mannen framför sig, däremot idisslar hon så att det ser ut som om käkarna ska gå ur eld. Allting går i ultrarapid, nonchig och likgiltig bläddrar hon mellan sina papper, suckar lite, bläddrar igen. Bryr sig varken om mannen med kaffebryggaren eller oss andra som står i kön.
Ett tag tänker jag att ”nu skiter jag i det här och går ur kön” men jag behöver verkligen köpa den där mp3-spelaren och efter det som känns som fem timmar blir det äntligen min tur. Inte hej, inte ens blick ger tjejen i kassan mig.
En charmkurs för samtliga säljare på denna butikskedja skulle sitta fint! För det kan väl aldrig vara så att trendigt utseende går före kundbemötande?

Så där ja, nu har jag fått gnälla av mig lite…
Tänkte därför dela med mig av ytterligare en sann historia, denna gång är det Thea, min femåriga syster dotter som är huvudperson.
Thea kom nyligen hem från en veckas semester på Teneriffa med farmor och farfar.
”Det har gått jättebra” försäkrade Theas farmor min syster Ullis.
Det kändes bra att Thea hade skött sig, tyckte Ullis ända tills hon häromdagen sa till Thea: ”Vad roligt ni hade det på Teneriffa”.
”Ja, men farmor sa att hon aldrig mer ska åka utomlands med något barnbarn för hon kände sig trött och sjuk” säger Thea.
”Varför då?” undra Ullis.
”Det var nog för att jag var så bråkig och skrek”.
”Var du bråkig hela tiden?”
”Neej bara en gång om dan” konstaterade Thea nöjt.

Så kan det vara. Nu blir det ingen bloggande nästa vecka för då åker vi till Teneriffa, men jag lovar att blogga när jag kommer hem igen. Har ni lust och vill kan ni titta i Hemmets Veckotidning nästa vecka, för i nummer 7-9 har jag specialskrivit en följetong som heter ”Spårlöst försvunnen”.