Jobbigt med barnkalas

Vad veckorna flyger fram! Och helgerna går så snabbt att man knappt hänger med.
Även om man som vuxen tycker att klockan tickar på tok för fort, finns det faktiskt tillfällen när de det faktiskt känns som den går i ultrarapid precis som när man var barn. Jag och Mattias var med om en sådan sällsynt företeelse i lördags. Hannah hade sitt 6-års kalas och hade propsat på att få hade det på bowlinghallen här i Sandviken. Både jag och Mattias tyckte att hon var i yngsta laget, kloten är ju stora och tunga att slänga i väg, men efter en hel del gråt och vädjanden, som vi inte kunde stå emot, blev det bestämt att det skulle bli bowlingkalas trots allt. Sex kompisar (alla sex år) bjöds in, plus Fanny och hennes kompis Mathilda. Allt som allt nio barn.
Eftersom Hannah inte är så förtjust i grädde hade jag bakat en tvåvånings chokladkaka och hade med mig grädde i spritsförpackning så att de som ville kunde få det till sin tårta.
Vi fick lov av den surmulne och extremt ordfattige mannen som hade hand om bowlinghallen att hålla till i klubbrummet. Vilket förstås var mycket snällt.
Ungarna kom finklädda och festglada och slog sig ned vid långbordet. Jag skar upp tårtan, alla ville ha rediga bitar och mycket grädde. Jag har varit med förr. Jag började ordna barnkalas när lillsyrran Charlotta var tre år och hon är 28 år i dag så då förstår ni hur länge jag hållit på. Jag är med andra ord rena veteranen när det gäller barnkalas. Därför vet jag att barnen egentligen inte är så intresserade av tårta och kakor. Så när Hannahs kalasgäster började ropa; ”Usch jag tycker inte om glasyren” ”Jag vill inte ha tårta” och ”Tårtan var för stark” så log jag bara och sa att de inte behövde äta upp.
Fikandet var över efter en kvart sedan var det 45 minuter kvar till dess vi skulle få tillgång till bowlingbanorna. Sju sexåringar – det blir mycket spring i benen det! Mattias såg lätt svettig ut när de började jaga varandra runt bordet och var nära att ha ner pokalerna som stod där. Men Fanny som är bättre på det här med lekar föreslog att vi skulle leka limbo och då kom Mattias på att vi kunde gå en trappa upp. Där fick ungarna rasa av sig ett tag tills det äntligen blev dags att börja bowla.
Kloten väger ungefär en fjärdedel av en sexårings vikt. De fick verkligen ta i, men de var så tuffa! De tog de stora kloten i famnen och sprang fram mot banorna och kastade. Vilken smäll - som Dynamit-Harry i Jönssonligan brukar säga eller snarare smällar. Jag vågade inte vända mig om för att titta på mannen som skötte om bowlinghallen. Som tur var hade vi staket vid banorna, men ungarna lyckades i alla fall rulla in kloten på varandras banor och mellan staketen, fastna med fingrarna och ramla. De sprang, det smällde och de tjoade och emellanåt såg det ut som om de skulle slå ihjäl sig. Mattias och jag tittade på klockan samtidigt en gång och ruskade på våra huvuden - det hade bara gått en kvart! Tiden gick verkligen i snigelfart. Eftersom barnen sprang och drack dricka mellan sina pass blev de förstås kissnödiga och man hade fullt sjå med att hinna med att räkna in dem och se vilka som gick på toa. Angelina och Lina var på toaletten oroväckande länge. Jag gick och tittade efter dem. ”Lina är inlåst hon kommer inte ut” sa Angelina och pekade mot toadörren. Hon var verkligen inlåst, men verkade inte rädd. ”Sjung en sång så springer jag och hämtar Mattias” sa jag som själv skulle ha skrikit och vrålbankat på dörren. Men lilla Lina hon satte bara i gång att sjunga och några minuter senare hade Mattias lyckats få ut henne med hjälp av en en-krona.
Vi var lagom möra när klockan äntligen var sex. En av mammorna berättade då att på de flesta bowlinghallar har en åldergräns på tio år. Jag förstår varför! Men Hannah var hur som helst nöjd.