Nystart

Då gör jag ett nytt försök med bloggandet. Det blev för mycket med flytt, son som hade det jobbigt, influensa och andra sjukdomar plus en helt ny stad för hela familjen. Men nu känns det som det lugnat ner sig lite. Jag tänker inte ta i lika mycket denna gång och blogga varje dag, men ett par dagar i veckan kanske kan vara lagom.
Nu är vi som sagt väl inflyttade i Sandviken och alla tre barnen är inskolade på dagis, fritids och skolor.
Allra bäst har Mattias det, det tar bara några minuter för honom att promenera till jobbet –lyxigt! Men det var ju han som fick pendla tidigare så det är väl inte mer än rättvist.

Våren har ju gjort sina första trevande försök och lika snabbt som termometern började klättra uppåt och solen silade dammet på fönsterbrädorna lika kvickt åkte cyklar och hjälmar ur förrådet. Jag var nästan lika snabb med att packa ner de tjockaste vinterstövlarna och dito jackorna i källarförrådet, men nu påstår metrologerna att det blir ett bakslag, vinter ska göra en repris. Är det fler än jag som vill skrika nej?
Jag är ju en väldig optimist när det gäller kläder och allra helst skor. Är förmodligen en av de sämsta på att klä mig i förståndiga skor när vädret kräver det.
Jag tänkte utveckla det resonemanget i en senare blogg.

Det ven i alla fall ordenligt om öronen när vi var ut och gick med hunden i dag. Mattias som inte återhämtat sig från den hosta och feber han dragits med frös nog mest.
I veckan när han låg nedbäddad och febrig försökte han sig i alla fall på att förringa sin egen sjukdom.
­­– Det var värre för dig när du hade influensan, du var mycket sjukare, sa han och gav mig en matt blick.
­Jag som hade gnällt över att jag smällt knogen i en vägg när jag skulle fota en avhoppad nynazist replikerade:
­– Men den här blödande knogen är ingenting om man jämför med när du fastnade med tummen i barnvagnsunderredet (hans nagel är alldeles bucklig blir aldrig mer sig lik).
Så där höll vi på ett tag och försökte överträffa varandra i martyrskap.
Ända tills ett av barnen ropade om något och jag kände att det var dags att kasta av sig martyrkappan och slänga fram det verkliga trumfkortet:
– ­Spik i foten. Jag har fött barn - de slår alla dina smärtupplevelser gånger tio.
Jag fick en bedrövad blick från Mattias innan han borrade ned sig i täcket och försökte strunta i sin dryga fru.