Ragga småbarnspappor

Jag är ingen bra bloggare, det vet ni nog redan efter att ha sett mina sporadiska inlägg. Men nu kände jag att det var ett bra tillfälle att skriva eftersom min nya bok Det brinner i mitt huvud precis har släppts.
Den ska finnas hos de flesta bokhandlare nu och kommer snart också att finnas på biblioteken.
Det om boken. Tänkte att när jag ändå är här inne och skriver bjuda på en fadäs som jag gjorde för några dagar sedan.
Jag skulle intervjua en kille som tänker göra underhållning a la Wallmans salonger i Torsåker. En jätterolig satsning tycker jag. Hur som helst kunde han bara träffa mig under lunchtid och vi hade därför kommit överrens om att träffas på ett centralt matställe i Hofors. Klockan 12.00 var det sagt att vi skulle träffas och några minuter före stegade jag in på matstället som förstås var fullt med folk. Jag hade ingen aning om hur mitt intervjuoffer (vi kan kalla honom Anders Ros såg) ut. Men jag visste från en kollega att han hade små barn. Jag sökte med blicken över lokalen för att titta om jag såg någon som såg lika sökande ut som jag. Och det gjorde jag, precis utanför ingången stod en kille med en barnvagn och sökte med blicken in mot lokalen. Måste vara han, tänkte jag och stegade fram mot honom.
”Är det du som är Anders?” frågade jag och killen nickade medan det lilla barnet i barnvagnen tittade nyfiket på mig. ”Det är jag som är Camilla” sa jag och räckte fram handen. Kanske såg han lite tveksam ut men han nickade i alla fall och jag fortsatte: ”Följ med mig in så tar vi ett bord”. Killen tog vagnen och följde efter och vi hade precis kommit fram till ett bord när jag hörde en försynt harkling bakom mig: ”Ursäkta Camilla, hur känner vi varandra?”.
Jag vände mig om och upptäckte att han hade stannat med barnvagnen och tittade lite undrande på mig. Det var nu jag insåg att något var fel.
”Heter inte du Anders Ros?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Näe, jag heter Anders Carlsson, men jag vet vem Anders Ros är - han kommer där borta” han nickade mot en prydligt klädd kille som kom gående med raska kliv utanför matstället.
Jag kände att jag mina kinder blossade och jag bad snabbt om ursäkt och skyndade ut till den ”riktiga” Anders Ros.
Vad jag lärde mig av det hela? Tja det skulle väl vara att det är ganska lätt att ragga upp småbarnspappor bara man säger rätt namn och är tillräckligt auktoritär.

Arv och gener

Visst är det konstigt hur ärftliga vissa saker är och nu pratar jag inte om egenskaper utan om utseende. Ni har kanske har varit med om det någon gång, tittat på ett gammalt foto och upptäckt, men oj vad mormor och jag var lika som bebisar eller titta farfars syster och jag har likadan näsa. Men när likheterna ligger ännu längre tillbaka i tiden känns det helt fascinerande eller otäckt som Fanny sa när hon såg kortet här ovan.
Eftersom jag har en duktig pappa som inte bara släktforskat utan även tagit tillvara på gamla kort och scannat in dem i datorn så har vi gjort dem mest häpnadsväckande upptäckter. Som för ett par år sedan när vi upptäckte att min syster Ullis och vår kusin Anna är väldigt lika min farfars fastrar. Ganska otippat även om Ullis är lik på pappas sida. Att jag har lika ögon som min mamma vilket gått i arv till mina döttrar visste jag förstås, men att likheten sträckte sig betydligt längre upptäckte mamma när pappa scannat in detta kort. Det är nästan hundra år gammalt och föreställer min mammas farmor Essan och hennes familj. Essan som syns bredvid sin mamma längst ner i högra hörnet är en kopia av Fanny. Det är fem generationer!
Fanny träffade aldrig Essan eftersom hon avled tre år innan Fanny föddes, men hennes gener lever kvar som synes.

Lite ”Jag mötte Lassie info” Essans syster som står på raden ovanför är mamma till Anders Nylund, han som är meteorolog på TV4 och alltid bollar med en krita.

Ofrivilligt nynnande

Måste bara förtydliga en sak – den vattenrutschbana som syns på bilden här nedan var inte den jag åkte. Det var jag alldels för feg för, men det är faktiskt Mattias och Hannah på bilden. Mattias är personen i mitten och Hannah den lilla plutten högre upp.

Visst är det jobbigt när man får en melodi i huvudet och man så fort man öppnar munnen bara börjar nynna på den fast man egentligen inte vill. Det är väl okej så länge det är en låt som man tycker är bra, men det är inte alltid det är de som fastnar. I alla fall inte i mitt huvud.
Senaste dagarna har jag haft en barnlåt av det mindre trevliga slaget på hjärnan. Jag var ute och gick med hundarna i dag (vi är hundvakt åt mammas Zeb för tillfället) och jag sjöng på låten när jag klädde på mig jackan, jag nynnade på den när jag gick och 40 minuter senare när var hemma igen sjöng jag fortfarande på den.
Vad låten heter? Ja vet inte riktigt, men den börjar så här: ”Hejdå min bajskorv nu har jag bajsat klart”. Vidrig låt, med andra ord, men lite rolig också. Tjejerna tycker att det är jättekul särskilt Hannah som spelar den på datorn gång på gång. Det är därför jag fått den på hjärnan. Är ni nyfikna kan ni se den här: http://www.youtube.com/watch?v=yFaOPbmt3Ik Kom ihåg att jag har varnat er.

Böcker och vattenlekar

Jag har inte bara blivit moster utan vi har ju varit på Teneriffa också. En alldeles härlig vecka hade vi, Mattias, jag, Fanny, Hannah, Christoffer och hans kompis Fredrik. Sol, bad och god mat. Dessutom hann jag läsa ut fyra böcker under veckan. Ja, egentligen läste jag ut två av dem dit och hem på flyget. Eftersom jag är flygrädd flyr jag in i böckernas värld och läser från start till landning. Flygresan tog sex timmar så jag hade lite tid att läsa. Här kommer tips på två mycket bra böcker: Harlan Coben: Den enda lögnen och Sophie Kinsella: Mina hemligheter – garanterad sträckläsning(om man nu har tid med det).
På Teneriffa gjorde vi också en dagsutflykt till Aqualand. Ett vattenland fyllt med bassänger och allehanda rutschbanor. Själv är jag världens fegaste, har inte ens vågat åka vattenrutschbanan på Parkbadet i Sandviken än. Men på Aqualand slängde sig alla i familjen ut (utom jag då). Christoffer och Fredrik provade alla banorna utom en. Och Hannah åkte ensam en av de läskigaste. Hon var på väg att åka den läskigaste också, men blev stoppad eftersom man var tvungen att vara tio år för att få åka.
Efter en hel del övertalning och tjat från barnen lovade jag att åtminstone prova en rutschbana. Jag gick tvekande upp på kullen varifrån den slingrade tingesten sträckte sig, men när jag kom upp där kändes den plötsligt otäckt lång så jag vände och gick tillbaka.
Men de pikar jag fick irriterade mig så till den grad att jag bestämde mig för att trots allt göra ett försök för att visa dem. För vem står ut med sådana här kommentarer: ”Mamma den är ju jättelångsam, den är inte ett dugg läskig, vi har ju åkt den allihop!”
”Jag var tvungen att dra ned badbyxorna för att det åtminstone skulle gå lite fort” (Mattias)
Jaa, vad gör man inte som mamma och maka. Med en orolig blick på badvakten som lugnade nickade åt mig kastade jag mig utför. Nåja satte jag mig försiktigt och rutschade ned.
Fast rutschade är kanske fel ord. Jag åkte en bit och sedan blev det tvärstopp, den sista biten fick jag dra mig ned med hjälp av bak och hälar. Gissa om de andra skrattade när jag kom ner.
”Det gick fort va mamma!” ”Vad modig du va!”
Okej, jag kanske inte vågar åka snabba rutschbanor, men jag läser i alla fall böcker mycket snabbare än er så det så!

Moster igen!

Jag har blivit moster igen till en supersöt liten flicka. Det är min lillasyster Charlotta och hennes Magnus som i lördags eftermiddag fick en (ännu namnlös) flicka som var 53 centimeter lång och vägde lite drygt 3,5 kilo. Hannah och jag har varit på BB och hälsat på och tittat på flickan som har det näpnaste lilla dockansikte man kan tänka sig.

Både Hannah och Fanny har också kommit med namnförslag. Fannys är: Ella och Lovis och Hannahs kort och gott Viola. Kan tänka mig att de nyblivna föräldrarna har några egna också. Ett jätte stort grattis i alla fall till Charlotta och Magnus!

Snorkiga säljare på El-giganten

I går var jag på El-giganten för att köpa en mp3-spelare till Fanny. Mattias hade ringt i förväg för att höra om en lagom billig spelare med mycket utrymme fanns att få tag på.
Själv är jag urdålig på hur mycket megabite och gigabite som behövs för att man ska kunna få in tillräckligt med musik och kanske även en hörbok.
Hur som helst jag travar in i butiken, det är inte mycket folk ser jag på en gång, däremot vimlar det av säljare. Unga killar med håret i Stureplans-trendiga frisyrer.
Vad bra, tänker jag, då kan jag få snabb hjälp. Går fram till ett par killar som står och pratar med varandra. De är så inbegripna i sitt samtal så när jag frågar: Jo, jag letar efter en mp3-spelare, tittar de inte ens upp. ”Gå rakt fram förbi några hyllor och sedan till vänster” säger den ena och fortsätter prata med sin kollega.
Jag gör som han säger och kikar in mellan varje hyllgång tills jag till slut får syn på något som liknar mp3-spelar.
Jag har fått grundliga instruktioner om märke och pris och letar nu band de spelare som hänger på krokarna, men ingenstans hittar jag just den (billiga) mp3-spelaren som jag letar efter.
Ser ytterligare två trendiga säljare stå och prata med varandra längre fram, går dit och förklarar att jag letar efter en speciell mp3-spelare, men att jag inte hittar den.
”Sorry, hänger den inte där ute finns den inte” lyder svaret och även den här killen fortsätter prata utan att ägna mig något större intresse. Nu börjar jag bli irriterad. Ringer upp Mattias och förklarar att spelaren inte finns, han går in via nätet och kan då se (trolleri!) att den visst finns men att de höjt priset. Han hittar snabbt en annan mp3-spelare till samma pris som den ursprungliga ”Och den ska de ha på lager” poängterar han.
Jag går fram till säljarna igen och säger att den mp3-pelare som jag vill ha inte hänger bland de andra.
”Finns den inte i butiken finns… börjar han, men nu är jag irriterad.
”Den ska finnas, för det finns i ert lager” säger jag vasst. Killen suckar går fram till en dator och knappar ointresserat på tangentbordet.
”Jo den finns – ditt namn?”.
Jag ger honom det och får reda på att jag bara behöver gå fram till kassan så tar de fram mp-3 spelaren åt mig när jag säger mitt namn.
Går fram till kassan, det står en kille före mig han har köpt en kaffebryggare. Tjejen i kassan är ung trendig, tuggar tuggummi och är mest intresserad av hur hennes naglar ser ut.
Hon tittar inte ens på mannen framför sig, däremot idisslar hon så att det ser ut som om käkarna ska gå ur eld. Allting går i ultrarapid, nonchig och likgiltig bläddrar hon mellan sina papper, suckar lite, bläddrar igen. Bryr sig varken om mannen med kaffebryggaren eller oss andra som står i kön.
Ett tag tänker jag att ”nu skiter jag i det här och går ur kön” men jag behöver verkligen köpa den där mp3-spelaren och efter det som känns som fem timmar blir det äntligen min tur. Inte hej, inte ens blick ger tjejen i kassan mig.
En charmkurs för samtliga säljare på denna butikskedja skulle sitta fint! För det kan väl aldrig vara så att trendigt utseende går före kundbemötande?

Så där ja, nu har jag fått gnälla av mig lite…
Tänkte därför dela med mig av ytterligare en sann historia, denna gång är det Thea, min femåriga syster dotter som är huvudperson.
Thea kom nyligen hem från en veckas semester på Teneriffa med farmor och farfar.
”Det har gått jättebra” försäkrade Theas farmor min syster Ullis.
Det kändes bra att Thea hade skött sig, tyckte Ullis ända tills hon häromdagen sa till Thea: ”Vad roligt ni hade det på Teneriffa”.
”Ja, men farmor sa att hon aldrig mer ska åka utomlands med något barnbarn för hon kände sig trött och sjuk” säger Thea.
”Varför då?” undra Ullis.
”Det var nog för att jag var så bråkig och skrek”.
”Var du bråkig hela tiden?”
”Neej bara en gång om dan” konstaterade Thea nöjt.

Så kan det vara. Nu blir det ingen bloggande nästa vecka för då åker vi till Teneriffa, men jag lovar att blogga när jag kommer hem igen. Har ni lust och vill kan ni titta i Hemmets Veckotidning nästa vecka, för i nummer 7-9 har jag specialskrivit en följetong som heter ”Spårlöst försvunnen”.

Ylande om natten

Måste bara berätta en rolig sann historia, hoppas det är okej för dig Magnus? Jag vet ju att du läser bloggen och det här handlar faktiskt om dig.

Natten mot söndag vaknade min lillasyster Charlotta av ett ihållande ylande. Eftersom alla hennes tre hundar behärskar ylandet svåra konst så trodde hon att det var någon av dem som lät. Men när hon tittade sig runt sov alla hundarna lugnt. Men ljudet fortsatte och nu upptäckte hon att det var hennes man, Magnus, som format munnen till ett o och utstötte ett utdraget ylande.
Charlotta blev orolig och trodde att han grät och ruskade honom försiktigt för att han skulle vakna.
Men Magnus ville inte alls bli väckt och inte var han ledsen heller.
­– Jag sjunger O Helga natt och låter precis som Jussi Björling, sa han nöjt.
Vet inte riktigt om Charlotta delade den uppfattningen.