En bomb på flygplatsen?

I dag har jag varit i Bollnäs, jag åkte Tidernas väg över Lingbo och Kilafors – så vackert!
Det tar lite längre tid att åka, men är väl värt det.
Gjorde ett stopp i Grönviken och intervjuade Margareta Gisselsson som är en duktig konstnär. Hon ska vara med på Konstrundan Gästrik Konst under Påsken. Dessutom gav hon mig ett litet scoop. Nu hoppas jag bara att ingen annan tidning får reda på det.
Därför tänker jag inte tala om mer än att det rör sig om en viss storfilm och ett häpnadsväckande fynd i Skog. I fall det nu mot all förmodan skulle vara någon som läser det här som känner någon annan journalist.
Efter besöket i Grönviken åkte jag vidare mot Bollnäs och åt lunch med Kerstin Svevar. Det var jättetrevligt, Kerstin var som alltid uppmuntrande och stöttande. Duktig författare är hon också.
Efter det for jag vidare till Inger Malmström, sakgörare som hon kallar sig. Hon är konsthantverkare och målar på speglar, klockor, träskor och mycket annat. Roliga och fina saker och Inger var en generös och lättsam person att intervjua.

För övrigt höll jag på att ställa till det ordentligt för min syster för några dagar sedan. Hon satt på Arlanda på väg till Finland när hon ringde mig. Hon frågade vad vi höll på med och jag berättade lite om ditt och datt och nämnde väl i förbifarten att Christoffer hade försökt tillverka en pysbomb i en petflaska. När Ullis hörde detta ropade hon högt: En bomb?
Det fick till följd att alla i vänthallen vände sig om. En kvinna blev till och med så orolig att hon reste sig och gick därifrån. Resten av flygresenärerna och personalen betraktade henne misstänksamt ända tills de gick på planet. En amerikansk kollega sa senare när hon berättade om händelsen att om hon ropat bomb! högt på en flygplats i USA så hade hon blivit arresterad.
Ullis klarade sig undan med viss genans.

Löv och studsmattor

Vilket härligt vårväder det har varit i helgen! Jag har krattat bort löv från framsidan. Skulle egentligen ha gjort det redan när vi flyttade in i november, men det var så mycket annat då. Sedan kom snön så plötsligt ( om man nu kan kalla ett ordentligt snöfall i slutet av januari för plötsligt). Eftersom löven fått ligga så länge hade de klibbat ihop sig i lager på lager, lite som lasagne, vilket gjorde dem väldigt lätta att lyfta upp med krattan och spaden i skottkärran. Jag hittade ett salladsgrepp med redskapen som var väldigt effektivt. Samtidigt satte Mattias ihop den jättelika studsmattan som de snälla, före detta ägarna lämnade kvar. Fanny och Hannah var överlyckliga när Mattias efter ett par timmars ansträngning äntligen lyckats få ihop alla bitarna. Själv tycker jag att det är lite läskigt med de här stora studsmattorna jag har ju hört om alla ungar som brutit både ben och armar när de hoppat. Men Mattias har fått ett jättesmart tips av en arbetskompis, nämligen att man ställer en äggklocka på ett visst antal minuter och låter ungarna hoppa en i taget. Det blir millimeterrättvisa och mindre risk för olyckor. Tjejerna knorrade en stund, men sedan gick det hur bra som helst.
Själv har jag inte vågat hoppa än, det räckte med att titta på Mattias som efter några stelbenta hopp fick upp farten ordentligt för att sedan ramla på ända. Jag trodde han skulle bryta hela kroppen. Nej, de här minuterna på studsmattan är hårdvaluta för tillfället så jag får väl vänta till nyhetens behag lagt sig. Då ska här hoppas! Ganska lugnt och stelbent antar jag.

En utmaning

Oj, Hjälp! Jag har blivit utmanad av Linda G. Det är en bloggutmaning och jag som är ny på det här, att surfa mellan bloggar alltså. Men jag gör väl ett försök. Så här är reglerna: Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Därpå väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Innan jag antog utmaningen var jag tvungen att gå in och läsa på ett par andra bloggar för att kolla av hur underliga, de underliga sakerna skulle vara. Jag menar jag vill ju inte framstå som helt knäpp. ( även om jag kanske är det)

1. Jag köper Svensk Damtidning varje torsdag. Vet att det inte anses som speciellt fint, men jag tycker det är så roligt och avkopplande att läsa den. Jag vill ju hänga med i alla turerna kring Kungahuset ;-)

2. Jag har två mjältar. Totalt onödigt! Det upptäcktes vid en mycket märklig läkarundersökning.

3. När jag cyklar genom tunnlar släpper jag tramporna och håller ut benen och skriker allt jag kan. (det ekar så roligt och barnen uppskattar det också).

4. Är något av en expert på gamla svenska och amerikanska filmstjärnor. Vet vilka filmer de varit med och vilka de har varit gifta med osv, ganska värdelöst vetande. Kan hänga ihop med nummer ett på listan.

5. Kan citera Röda nejlikan ( ur filmen med samma namn) på engelska. Den som börjar: They seek him here…

6. Jag har rymt från en bal på slottet i Uppsala iförd 1700-tals krinolin. ( Nej, det var inte maskerad) Sedan fastnade jag i tågdörrarna med kjolen så två personer fick knuffa in mig i vagnen.


Här är de personer som jag då i min tur utmanar. Hoppas att ni inte har blivit utmanade tidigare:

http://kyrktuppen.blogspot.com/

http://www.lockar.se/blog/

http://surtant.blogspot.com/

http://itmamman.wordpress.com/

http://www.kristinaskastruller.blogspot.com/

http://desperatahemmafrun.blogg.se/

Öl och för stora skor

Jag gjorde nog inget vidare intryck på grannarna i helgen. I lördags när jag var ner på stan köpte jag öl till Mattias, men jag glömde förstås systempåsen i bilen när jag bar in maten. Några timmar senare när Mattias stod och lagade en riktig gourmetmiddag frågade han var jag hade lagt den efterlängtade, kalla ölen, då kom jag på att den var kvar i bilen. Genom vardagsrumsfönstret hade jag sett att grannarna nog hade middag eller något för marschallerna lyste upp ingången så fint. Men det tänkte jag inte på när jag min vana trogen stoppade ned fötterna i Mattias Snowjoggers storlek 44. Jag lånar alltid hans skor när jag ska ut och kasta soporna eller hämta posten. Det är liksom enklare att bara köra ner fötterna i dem istället för att dra på mig mina egna stövlar.
Enda nackdelen är att på mina fötter så tycks hans skor gå av sig själv. Så jag knatade tungfotat ut genom dörren och såg grannarnas gäster anlända. Vad jag inte såg var Mattias stora cykel som stod i cykelstället. Det räckte att jag gick in i bakdäcket för att jag helt skulle tappa balansen i de stora stövlarna. Jag vajade en liten stund innan jag dråsade rakt över cykeln. Klumpigt reste jag på mig igen och såg att några av gästerna betraktade mig. Jag låtsades som ingenting och borstade av mig lite och fortsatte mot bilen och hämtade den lila kassen. Det var inte förrän jag började min hasande gång tillbaka och ölflaskorna slog mot varandra som jag insåg vad de som tittade på mig måste tro.
”Den där kvinnan kan inte hålla sig upprätt och ändå ska hon hämta mer att dricka i bilen.”
Jag fick lust att förklara mig och ropa: ” Det är skorna som är för stora och ölen är till min man”. Men jag har lärt mig av misstagen så jag sa inte ett ljud utan skyndade mig in så snabbt jag kunde i de lånade 44:orna.

Nystart

Då gör jag ett nytt försök med bloggandet. Det blev för mycket med flytt, son som hade det jobbigt, influensa och andra sjukdomar plus en helt ny stad för hela familjen. Men nu känns det som det lugnat ner sig lite. Jag tänker inte ta i lika mycket denna gång och blogga varje dag, men ett par dagar i veckan kanske kan vara lagom.
Nu är vi som sagt väl inflyttade i Sandviken och alla tre barnen är inskolade på dagis, fritids och skolor.
Allra bäst har Mattias det, det tar bara några minuter för honom att promenera till jobbet –lyxigt! Men det var ju han som fick pendla tidigare så det är väl inte mer än rättvist.

Våren har ju gjort sina första trevande försök och lika snabbt som termometern började klättra uppåt och solen silade dammet på fönsterbrädorna lika kvickt åkte cyklar och hjälmar ur förrådet. Jag var nästan lika snabb med att packa ner de tjockaste vinterstövlarna och dito jackorna i källarförrådet, men nu påstår metrologerna att det blir ett bakslag, vinter ska göra en repris. Är det fler än jag som vill skrika nej?
Jag är ju en väldig optimist när det gäller kläder och allra helst skor. Är förmodligen en av de sämsta på att klä mig i förståndiga skor när vädret kräver det.
Jag tänkte utveckla det resonemanget i en senare blogg.

Det ven i alla fall ordenligt om öronen när vi var ut och gick med hunden i dag. Mattias som inte återhämtat sig från den hosta och feber han dragits med frös nog mest.
I veckan när han låg nedbäddad och febrig försökte han sig i alla fall på att förringa sin egen sjukdom.
­­– Det var värre för dig när du hade influensan, du var mycket sjukare, sa han och gav mig en matt blick.
­Jag som hade gnällt över att jag smällt knogen i en vägg när jag skulle fota en avhoppad nynazist replikerade:
­– Men den här blödande knogen är ingenting om man jämför med när du fastnade med tummen i barnvagnsunderredet (hans nagel är alldeles bucklig blir aldrig mer sig lik).
Så där höll vi på ett tag och försökte överträffa varandra i martyrskap.
Ända tills ett av barnen ropade om något och jag kände att det var dags att kasta av sig martyrkappan och slänga fram det verkliga trumfkortet:
– ­Spik i foten. Jag har fött barn - de slår alla dina smärtupplevelser gånger tio.
Jag fick en bedrövad blick från Mattias innan han borrade ned sig i täcket och försökte strunta i sin dryga fru.