Ragga småbarnspappor

Jag är ingen bra bloggare, det vet ni nog redan efter att ha sett mina sporadiska inlägg. Men nu kände jag att det var ett bra tillfälle att skriva eftersom min nya bok Det brinner i mitt huvud precis har släppts.
Den ska finnas hos de flesta bokhandlare nu och kommer snart också att finnas på biblioteken.
Det om boken. Tänkte att när jag ändå är här inne och skriver bjuda på en fadäs som jag gjorde för några dagar sedan.
Jag skulle intervjua en kille som tänker göra underhållning a la Wallmans salonger i Torsåker. En jätterolig satsning tycker jag. Hur som helst kunde han bara träffa mig under lunchtid och vi hade därför kommit överrens om att träffas på ett centralt matställe i Hofors. Klockan 12.00 var det sagt att vi skulle träffas och några minuter före stegade jag in på matstället som förstås var fullt med folk. Jag hade ingen aning om hur mitt intervjuoffer (vi kan kalla honom Anders Ros såg) ut. Men jag visste från en kollega att han hade små barn. Jag sökte med blicken över lokalen för att titta om jag såg någon som såg lika sökande ut som jag. Och det gjorde jag, precis utanför ingången stod en kille med en barnvagn och sökte med blicken in mot lokalen. Måste vara han, tänkte jag och stegade fram mot honom.
”Är det du som är Anders?” frågade jag och killen nickade medan det lilla barnet i barnvagnen tittade nyfiket på mig. ”Det är jag som är Camilla” sa jag och räckte fram handen. Kanske såg han lite tveksam ut men han nickade i alla fall och jag fortsatte: ”Följ med mig in så tar vi ett bord”. Killen tog vagnen och följde efter och vi hade precis kommit fram till ett bord när jag hörde en försynt harkling bakom mig: ”Ursäkta Camilla, hur känner vi varandra?”.
Jag vände mig om och upptäckte att han hade stannat med barnvagnen och tittade lite undrande på mig. Det var nu jag insåg att något var fel.
”Heter inte du Anders Ros?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Näe, jag heter Anders Carlsson, men jag vet vem Anders Ros är - han kommer där borta” han nickade mot en prydligt klädd kille som kom gående med raska kliv utanför matstället.
Jag kände att jag mina kinder blossade och jag bad snabbt om ursäkt och skyndade ut till den ”riktiga” Anders Ros.
Vad jag lärde mig av det hela? Tja det skulle väl vara att det är ganska lätt att ragga upp småbarnspappor bara man säger rätt namn och är tillräckligt auktoritär.