Semester

Från och med nu är bloggen semesterstängd. Det har inte blivit så många hittills, jag vet, men jag lovar bättra mig till hösten. Då ska jag lägga ner betydligt mer krut på att blogga. Jag säger som Peter Dalle i Lorry: Det är lite mycket just nu – men jag kommer igen på allvar den 1 augusti.

Hoppas ni får en varm, solig och i övrigt superbra sommar!

Fannys skolavslutning

Jag hade tänkt lägga in några bilder från Fannys skolavslutningen, men glömde bort det. Här kommer de istället.

Klänningar som fastnar

Skolavslutning, bara ordet får små nostalgiska minnesförnimmelser att poppa upp i hjärnan.
Nya hårda skor, håret i konstiga lockar, Den blomstertid nu kommer, saft och nybakade kanelbullar, syrener och midsommarblomster. Det är bara några av associationerna jag får när jag tänker på min barndoms skolavslutningar. Med mina barns avslutningar är det lite annorlunda, fast fint ändå. Jag flätar flickornas hår kvällen innan så att de vaknar med vackra vågor, bakar kaka och lägger fram kläder.
På morgonen tjatar jag om påklädning kammar krusiga hår och skyndar, skyndar. Kommer med andan i halsen till grönområdet där scenen rullats fram. Sedan sitter vi där, Hannah och jag med gräset kittlande under vaderna och lyssnar på när storasyster Fanny och hennes klass sjunger så fint från scen.

Värmen, stress, trötthet, jag orsakerna är förmodligen många, men idag har min hjärna inte fungerat som den brukar. Jag hamnade i ett lättare transtillstånd på eftermiddagen. När jag och Hannah tog bussen ned på stan efter jobbet kändes det som jag gick och halvslumrade. Det var en märklig känsla.
Väl nere på stan började jakten på en klänning. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en röd- och vitmönstrad. Vi sprang runt på varenda affär. Till slut hittade vi en butik som inte bara hade en utan två olika klänningsmodeller i rött och vitt.
Då, precis då, drar Hannah mig i ärmen och viskar: ”Mamma jag är bajsnödig!”
Det finns inga toaletter i mindre klädbutiker, i alla fall inte sådana som nödiga små kunderna får använda.
”Jag måste går nu” säger Hannah och hoppar jämfota.
Nu skulle man kunna tro att jag som en omtänksam mamma snabbt hänger ifrån mig klänningarna och rusar i väg med barnet, men nej. Nu när jag hittat två klänningar som jag vill prova tänker jag inte släppa dem ifrån mig. Jag knappar snabbt in makens mobilnummer, han har nämligen precis kommit ner på stan. Bara några minuter senare är han där som räddaren i nöden.
Nu kan jag alldeles ensam kila in i omklädningsrummet och prova. Den första klänningen är snygg, men jag provar i alla fall den andra i fall den skulle vara snyggare.
Det är nu det händer. Klänningen med åtsittande liv och utsvängd kjol har en dragkedja i sidan. Det gick utmärkt att dra upp när jag skulle ta den på mig, men nu när klänningen ska av sitter dragkedjan fast. Jag försöker dra klänningen över huvudet men den fastnar över bysten. Försöker dra den nedåt, men mina höfter är ännu bredare. Får smått panik, tar några djupa andetag och försöker lirka med dragkedjan. Det går inte. Den sitter fast. Hör att det står flera personer utanför som vill ha min hytt. Tankarna snubblar i min trötta hjärna. Vad ska jag göra? Maken kan jag inte ringa han är på toaletten med Hannah. Till slut, röd om kinderna sticker jag ut huvudet med känningen uppdragen över brösten och ropar: ”Hallå, kan du hjälpa mig?”. Får ögonkontakt med en expedit som snabbat ilar till min räddning. ”De där klänningarna har krånglat så där förut” säger hon och drar ned blixtlåset med samma kraft som om det är en tapet hon sliter loss.
Nej, jag köpte inte klänningen, den gav mig smått klaustrofobiska känslor.

Hundvakt?

I dag blir det en kort blogg eftersom det inte hänt så mycket under dagen. Jag ägnade mig åt avancerad filkörning på morgonen för att ta mig igenom köerna ner på Näringen. Det var inte speciellt snällt gjort, men kändes bra eftersom jag vann fem minuter på det.
Annars har vi hundvaktsproblem just nu. Vi ska på studentfirande i helgen. Det är min kusin Ellinor som tar studenten och dessutom ska vi gratta Ellinors pappa, Oscar som fyllt 50 år. De bor i Eskilstuna. Det ska bli väldigt roligt, men vi har som sagt ingen hundvakt. Är det någon som läser detta och känner sig manad att se efter en liten kaxig, men väldigt snäll vovve på omkring fyra kilo får den gärna höra av sig.

Nationaldagsfirande

Det har varit en svår natt för maken. Jag har gått i sömnen igen eller rättare sagt skrikit i sömnen igen. Drömde att jag låg under ett elstängsel och inte kunde komma loss, ropade på maken som var måttligt intresserad av att hjälpa mig. ”Jag sover” fick jag till svar. Han påstår att jag ropade något om att flytta en skylt med mitt namn på, men det tror jag inte på.

Det blev en lång sovmorgon och efter frukosten uppstod ett vanligt vardagsproblem hos oss eller kanske man kallare det i-lands problem. Tjejerna hittade inga strumpor, eller jo, de hittade massor med strumpor, men inga som hörde ihop. Det föranleder följande fråga: Vad sjutton tar alla strumpor vägen? Vi har en hel Ikea-kasse med omaka strumpor.
Det finns rosa strumpor med hästar, hundar och blommor, men inga exakt lika. Det finns beiga med hjärtan och ränder och så vidare.
Trots att jag med jämna mellanrum ( ganska jämna i alla fall) går igenom strumpkassen så hittar jag ytterst sällan ett matchande par.
Har jag en ljusblå strumpa med vita blommor på och plötsligt får syn på en annan ljusblå strumpa med blommor, nog sjutton är den strumpans blommor blåa. Det här med mönstrade strumpor är ett elände. Köp bara enfärgad vita eller svarta strumpor har jag fått som råd, men de är liksom inte lika fina. Så jag väl får skylla mig själv och fortsätta svära över singelstrumporna.

Det är ju nationaldag i dag som väl de flesta uppmärksammat. Vi har aldrig firat det tidigare, men nu när det är helgdag och allt så bestämde vi oss för att delta i firandet.
Vi åkte ner på stan till Kvarnparken för att lyssna på Kråkan, han med Mamma Mu ni vet, Jättebra tyckte barnen.
Så fick vi träffa lilla Juvia, tio och en halv månad, dotter till Mattias barndomskompis Johan och hans blivande fru Ewa. Juvia är så gullig, hon charmade Fanny och Hannah fullständigt.
Sedan var vi på gratiskonsert i konserthuset. Det var fullsatt så vi fick sitta högst upp på läktaren, hu, jag som är så höjdrädd! Men fin sommarmusik för både stora och små blev det – vilken akustik! Hannah dirigerade de klassiska styckena, men både hon och Fanny gillade barnen som sjöng under ledning av Dan Bornemark bäst.
I kväll håller nog maken tummarna för att får en lugn och ostörd nattsömn. Vi får väl se…

Klämdag

Jag har jobbat i dag, det verkar det som jag var ganska ensam om. I alla fall i min lilla värld. När jag gick upp sken solen in genom persienngliporna och resten av familjen sussade så skönt i sina sängar. Det är lite magiskt att tassa upp ensam, i alla fall om man i vanliga fall är van med att tvinga upp supertrötta sovgrodor som genast somnar om i soffan igen.
Och van att tjata med sin mest påfrestande mammaröst att de i tur och ordning ska: äta upp frukosten, klä på sig och borsta tänderna. Sedan krydda uppmaningarna med: skynda dig, i var och varannan mening.
Det slapp jag som sagt i morse, istället smög jag in i deras rum och stoppade om dem och tittade på dem ett kort ögonblick. Då nöp det till i mammahjärtat.
Förresten var det nog inte bara de mina som var lediga den här klämdagen. Det märkets på trafiken att många var hemma. Jag slapp de långsamma truckarna och traktorerna som brukar snigla sig fram på Upplandsleden. De kan verkligen reta gallfeber på mig på morgnarna. Dessutom var ingen kö under bron som håller på att renoveras.
Som sagt det var enkelt som en plätt att ta sig till jobbet. Arbetsdagen blev lite kortare än vanligt, men jag hann i alla fall med en kort intervju med supertrevliga Patrik Ralsberg som ska bygga hus i Bomhus med sin lika supertrevliga fru Lynne från Nya Zeeland. Jag gör en reportageserie om dem och deras husbygge. De har beställt ett monteringsfärdigt hus. Nu är grunden klar och på måndag kommer husdelarna med lastbil. Klockan sex på morgonen är de här, som Patrik berättade så glatt. Då ska jag var där med kameran i ena handen och anteckningsblocket i den andra.
Lycka till! Som maken lagom skadeglatt sa när jag berättade att jag var tvungen att gå upp klockan fem. För när det kommer till kritan är det jag som är den värsta sovgrodan av dem alla.

Välkommen till min blogg!

Om smått och stort, familj, arbete och en hel del annat. Det är väl ungefär vad jag tänker skriva om på min blogg.
En hel del dråpliga episoder utlovas också eftersom jag har en förmåga att virra till det.
Vi tar presentationen snabbt. Camilla Anne Elisabeth Lagerqvist är mitt fullständiga namn, jag är gift med Mattias har tre barn: Christoffer snart 15 år, Fanny nio år och Hannah fem år. I familjen ingår också rottweilern, den verkliga besten Alfons Åberg. Nej, han är faktiskt bara en Norfolkterrier som fötts i fel kropp att döma av kaxigheten.
Vi bor i kedjehus i Gävle, men längtar efter villa, har Ford kombi, men längtar efter en sportbil (maken) eller möjligtvis en BMW.
Jag jobbar som journalist och har precis kommit ut med min första bok: Kvinnohuset på Isabergs förlag. Det var väl det hela i korthet.

I dag är det söndag och den vemodigaste dagen på hela veckan. Känns nästan alltid som kalaset är slut, oavsett om det varit några festligheter eller inte. Men den här kvällen tenderar att få guldkant i alla fall eftersom maken ska bjuda mig på snabbgravad lax med senapssås som är min absoluta favoriträtt!

Annars har det inte varit några direkta festligheter här i helgen, inte mer än att jag och Fanny och Hannah var hembjuden till min syster Ullis. Maken var på personalfest i Sandviken och sonen meckade med moppen.
Ullis bjöd på tacos. Hon var lite försenad eftersom ett läkarbesök visat att hennes sambos Viggo Mortensen lider av klamydia eller möjligen herpes.
När vi gått igenom dessa häpnadsväckande sjukdomsfakta försökte vi äta och föra ett normalt samtal som avbröts ungefär varannan minut. Var det inte barn som var osams så var det katter som rymde eller hundar (läs Alfons) som jagade katter.
Det blev gott om tappade trådar och cliffhangers i samtalen vill jag lova.
Lite mousserande vin lättade i alla fall upp stämningen och kvällen avslutade faktiskt med att Ullis köpte ett hus på gräddhyllan i Sandviken!
Grattis!!!
( Glömde jag att berätta att Viggo och Mortensen är två katter ?;-)