Klämdag

Jag har jobbat i dag, det verkar det som jag var ganska ensam om. I alla fall i min lilla värld. När jag gick upp sken solen in genom persienngliporna och resten av familjen sussade så skönt i sina sängar. Det är lite magiskt att tassa upp ensam, i alla fall om man i vanliga fall är van med att tvinga upp supertrötta sovgrodor som genast somnar om i soffan igen.
Och van att tjata med sin mest påfrestande mammaröst att de i tur och ordning ska: äta upp frukosten, klä på sig och borsta tänderna. Sedan krydda uppmaningarna med: skynda dig, i var och varannan mening.
Det slapp jag som sagt i morse, istället smög jag in i deras rum och stoppade om dem och tittade på dem ett kort ögonblick. Då nöp det till i mammahjärtat.
Förresten var det nog inte bara de mina som var lediga den här klämdagen. Det märkets på trafiken att många var hemma. Jag slapp de långsamma truckarna och traktorerna som brukar snigla sig fram på Upplandsleden. De kan verkligen reta gallfeber på mig på morgnarna. Dessutom var ingen kö under bron som håller på att renoveras.
Som sagt det var enkelt som en plätt att ta sig till jobbet. Arbetsdagen blev lite kortare än vanligt, men jag hann i alla fall med en kort intervju med supertrevliga Patrik Ralsberg som ska bygga hus i Bomhus med sin lika supertrevliga fru Lynne från Nya Zeeland. Jag gör en reportageserie om dem och deras husbygge. De har beställt ett monteringsfärdigt hus. Nu är grunden klar och på måndag kommer husdelarna med lastbil. Klockan sex på morgonen är de här, som Patrik berättade så glatt. Då ska jag var där med kameran i ena handen och anteckningsblocket i den andra.
Lycka till! Som maken lagom skadeglatt sa när jag berättade att jag var tvungen att gå upp klockan fem. För när det kommer till kritan är det jag som är den värsta sovgrodan av dem alla.