Klänningar som fastnar

Skolavslutning, bara ordet får små nostalgiska minnesförnimmelser att poppa upp i hjärnan.
Nya hårda skor, håret i konstiga lockar, Den blomstertid nu kommer, saft och nybakade kanelbullar, syrener och midsommarblomster. Det är bara några av associationerna jag får när jag tänker på min barndoms skolavslutningar. Med mina barns avslutningar är det lite annorlunda, fast fint ändå. Jag flätar flickornas hår kvällen innan så att de vaknar med vackra vågor, bakar kaka och lägger fram kläder.
På morgonen tjatar jag om påklädning kammar krusiga hår och skyndar, skyndar. Kommer med andan i halsen till grönområdet där scenen rullats fram. Sedan sitter vi där, Hannah och jag med gräset kittlande under vaderna och lyssnar på när storasyster Fanny och hennes klass sjunger så fint från scen.

Värmen, stress, trötthet, jag orsakerna är förmodligen många, men idag har min hjärna inte fungerat som den brukar. Jag hamnade i ett lättare transtillstånd på eftermiddagen. När jag och Hannah tog bussen ned på stan efter jobbet kändes det som jag gick och halvslumrade. Det var en märklig känsla.
Väl nere på stan började jakten på en klänning. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en röd- och vitmönstrad. Vi sprang runt på varenda affär. Till slut hittade vi en butik som inte bara hade en utan två olika klänningsmodeller i rött och vitt.
Då, precis då, drar Hannah mig i ärmen och viskar: ”Mamma jag är bajsnödig!”
Det finns inga toaletter i mindre klädbutiker, i alla fall inte sådana som nödiga små kunderna får använda.
”Jag måste går nu” säger Hannah och hoppar jämfota.
Nu skulle man kunna tro att jag som en omtänksam mamma snabbt hänger ifrån mig klänningarna och rusar i väg med barnet, men nej. Nu när jag hittat två klänningar som jag vill prova tänker jag inte släppa dem ifrån mig. Jag knappar snabbt in makens mobilnummer, han har nämligen precis kommit ner på stan. Bara några minuter senare är han där som räddaren i nöden.
Nu kan jag alldeles ensam kila in i omklädningsrummet och prova. Den första klänningen är snygg, men jag provar i alla fall den andra i fall den skulle vara snyggare.
Det är nu det händer. Klänningen med åtsittande liv och utsvängd kjol har en dragkedja i sidan. Det gick utmärkt att dra upp när jag skulle ta den på mig, men nu när klänningen ska av sitter dragkedjan fast. Jag försöker dra klänningen över huvudet men den fastnar över bysten. Försöker dra den nedåt, men mina höfter är ännu bredare. Får smått panik, tar några djupa andetag och försöker lirka med dragkedjan. Det går inte. Den sitter fast. Hör att det står flera personer utanför som vill ha min hytt. Tankarna snubblar i min trötta hjärna. Vad ska jag göra? Maken kan jag inte ringa han är på toaletten med Hannah. Till slut, röd om kinderna sticker jag ut huvudet med känningen uppdragen över brösten och ropar: ”Hallå, kan du hjälpa mig?”. Får ögonkontakt med en expedit som snabbat ilar till min räddning. ”De där klänningarna har krånglat så där förut” säger hon och drar ned blixtlåset med samma kraft som om det är en tapet hon sliter loss.
Nej, jag köpte inte klänningen, den gav mig smått klaustrofobiska känslor.