Strumpbyxor och tändstickor

I morse blev det väldigt bråttom. Jag var så trött när klockan ringde att det kändes som om jag nyss hade somnat. Därför blev Mattias uppmanad att ställa fram larmet tio minuter. Det blev faktiskt ytterligare tio minuter innan vi masade oss upp. Hade knappt hunnit in i duschen förrän telefonen ringde. Det var dagis som meddelade att de hade glömt tala om att Hannah var tvungen att komma tidigare eftersom hon skulle på inskolning på Västanbynskolan på morgonen. Hon börjar sexårs där till hösten.
Nu blev det riktigt bråttom. Mattias drar det tyngsta lasset på morgnarna. Medan jag duschar och klär på mig, väcker han barnen och gör frukost åt dem. Jag brukar fixa tjejernas hår och se till att kläderna är framlagda, men i morse gjorde jag ingenting riktigt vettigt. Det kändes mest som jag irrade omkring. Sedan var det plötsligt dags att åka. Jag glömde matlådan, frukostmackan och kanske värst av allt strumpbyxorna. En viktig detalj eftersom jag hade klänning. Strumpbyxorna pulade jag ned i handväskan tillsammans med en banan och rusade ut till bilen. Ganska kyligt blev det.
Väl framme på tidningen tänkte jag sätta på mig strumpbyxorna bara för att upptäcka att de blivit torktumlade. Torktumla aldrig strumpbyxor! Grenen hamnade någonstans i knähöjd och så går det ju inte att gå omkring så jag stoppade ner dem i handväskan igen.
På lunchen skulle jag hämta Fanny Och Christoffers pass på Polisstation. Det var ganska många före mig i kön så jag ställde mig och dagdrömde i ett hörn. Plötsligt upptäckte jag att det var min tur. Jag som inte ens hade tagit upp plånboken där jag stoppat kvittot.
Kastade därför snabbt upp väskan på disken framför den förvånande polisen. Ut ramlade en svart hundbajspåse. Log lite förläget och stoppade ner den. Gjorde ett nytt försök. Den här gången fick jag upp almanackan och i den hängde mina korviga strumpbyxor. Lätt panikslagen försökte jag pula ned dem varpå de hakade fast i bananen som också låg i väskan.
Den kvinnliga polisen såg lätt road ut. Själv var jag var röd om kinderna innan jag lyckades lokalisera plånboken.

Här kommer en liten rolig anekdot från Hannahs dagis i måndags:
Två småkillar ( vet vad de heter, men lämnar inte ut deras namn eftersom jag befarar att repressalier kan väntas från äldre syskon) i tre-fyra års åldern stod och hoppade uppspelt vid ytterdörren. När jag kom närmare upptäckte jag att de höll i tändstickor.
– ­Vad ska ni ha tändstickorna till? frågade jag.
– Vi ska tända eld på Emma, sa den ena killen konspiratoriskt.
– Men så får man väl inte göra, replikerade jag.
– Joho, för hon är så himla dum, svarade lillkillen snabbt.
– ­Vem är Emma då? ( jag var lite nyfiken på vem som kunde vara så dum att de ville tutta eld på henne)
– Min storasyster! sa lillkillen och log med hela ansiktet.


Glad påsk och var försiktig med tändstickorna!
­