Vilken natt och vilken dag!

Somnade sent och vaknade med ryck av att Fanny gallskrek. Jag for upp så där sömndrucken och virrig som man blir när det låter som ens barn råkat riktigt illa ut.
Jag snubblade in till Fanny och nästan samtidigt som jag vaknade till hörde jag det: Det kom ett ihåligt dunkande någonstans inifrån väggen.
– Hjälp det spökar! skrek Fanny.
– Nej då, svarade jag fast jag klart och tydligt hörde det själv, någon dunkade inuti väggen.
– Det måste finnas en logisk förklaring, tänkte jag medan tusen andra tankar irrade runt i huvudet. Som: tänk om det verkligen spökar, hur ska jag då kunna hålla mig lugn inför barnen när Mattias åker till Latinamerika i två veckor?
Dunkandet avtog och det var helt tyst ett tag, men då plötsligt ringde mobiltelefonen - kvart över två på natten!
Men det var inget spöke som ringde utan Stoffe från källaren.
– ­Jag tror att det är någon i källaren, jag vaknade av att det lät utanför dörren, sa han.
Jag tänkte automatiskt att han också hört knackande och försökte skyla över så att inte han också skulle bli rädd, men då hörde jag det igen – knackandet, mycket skapare den här gången. Det liksom ekade ur mobilen.
­ Nu knackar det igen, sa jag till Stoffe.
– ­Umm, svarade han.
– Sedan blev det tyst ett tag.
– Knackar du Stoffe? Frågade jag.
– Jaa, jag håller på och spikar i en ny hasp på dörren så att jag kan låsa dörren inifrån, svarade han efter viss tvekan.
Det var det spöket det, men sedan var både jag och Mattias klarvakna långt efteråt.

Resten av dagen fortsatte lika virrigt för min del, jag få kanske skylla på tröttheten.
Åkte bland annat för att hämta två lampor till vår gamla Ford och travade in på Volvo och bad de hämta de undanlagda lamporna åt mig.
– Är du säker på att vi ska ha fått hem dem? sa mannen i kassan efter tredje varvet på lagret.
– Ja då, sa jag envetet.
– Men vad är det för årsmodell då? frågade han
– Det vet jag inte, men det är en sådan där Ford kombi, svarade jag.
Mannen stirrade på mig.
– Du står hos Volvo nu, påpekade han stilla.

Ett par timmar senare skulle jag hämta Fanny hos en kompis, Stoffe följde med eftersom han skulle köpa något på Statoil. Jag lovade skjutsa honom om han gick sista biten hem med Alfons.
När Fanny var hämtad och inköpet gjort släppte jag av Stoffe vid Sandbacka. Men istället för att börja gå i lugn takt med stackars Alfons, började han springa. Jag tryckte ner fönsterhissarna och ropade åt honom att gå istället och det gjorde Fanny också. Medan jag körde följde jag honom med blicken i backspegel, men när jag lite senare vände på huvudet såg jag att Fanny fortfarande lutade ut huvudet. Hon satt liksom på sned med huvudet, men sa ingenting. Jag körde en bit till och när jag tittade till igen satt hon fortfarande i samma ställning. Då upptäckte jag vad jag gjort: Jag hade tryckt fast hennes huvud med fönsterhissen. Arma unge! Jag är en förskräcklig mamma. Hon klarade sig undan incidenten med märken på hakan. Fast nu på kvällen säger hon att hon fortfarande har ont.